Jag älskar att läsa riktigt bra böcker och har alltid en bok på gång men läser alldeles för  sällan. Varför vet jag inte riktigt men det är något som jag ständigt har lite dåligt   samvete för.

 Vad är det som gör att man fastnar för en bok? Det är finns ju en mängd faktorer som spelar in och två av dessa skulle kunna vara handlingen (doohh) och språket. För mig kan inledningen vara avgörande för om jag fortsätter läsa boken eller inte. Måndagen den 10:e januari hade bokbloggen Lyrans Noblesser en tematrio där man ska nämna tre minnesvärda inledningar. Here we go:

1. ”Solens sista strålar trängde fram genom molnkanterna. I väster upplöstes långsamt dimslöjorna, medan mitt på himlavalvet – en ofantlig indigoblå sjö, malvafärgad i kanterna – en röd fläck växte sig större och större. Taken, moskéerna med sina minareter, de stora träden – flamboyant-träden, silkesbomullsträden, cedrarna – väggarna, den ockrafärgade marken, allt flammade i solljuset. Häftigt slungad genom molnridåerna, som en pil av ljus från en himlens strålkastare, träffade en solstråle som ett piskrapp guvenörsresidenset där det reste sig som en sockertopp uppe på Koulouba”
Den här inledningen (okej då…det här stycket) återfinns i ”Guds träbitar” av Sembene Ousmane. Jag läste boken när jag gick på högstadiet och det är just början av boken som stannat kvar i minnet. Det är så vackert och målande!

2. ”Det är nåt visst med att ha syskon. Det är som att alltid kunna dra upp två strumpor ur byrålådan och även om de inte är ett par så är det i varje fall bättre än att gå bar på ena foten”
Så här börjar ”Underdog” av Torbjörn Flygt och jag tycker att det både är tänkvärt och humoristiskt. Språket skiljer sig rejält från ”Guds träbitar” men är härligt på sitt sätt. Här är det mer rakt på sak och vardagsnära.

3. ”Taurusbergen på Turkiets sydkust reser sig från stranden av Medelhavet med vita, skumbestänkta klippor. I en jämn stigning upp till bergstopparna följer de den buktande kustlinjen med förgreningar inåt land. Över havet seglar alltid vita molnmassor. De platta lerslätterna mellan bergen och havsstranden glänser som ett bonat golv. Det är bördig jord. Långt in i landet luktar slätten hav och sprider en salt och skarp doft”
Oj, nu blev det mer än själva inledningen igen… Denna text är hämtad från ”Låt tistlarna brinna!” av Yasar Kemal. Jag är väldigt svag för målande miljöbeskrivningar och dessa känns nästan fysiska på något sätt (åtminstone upplever jag Kemals beskrivningar så längre in i boken). Man kan riktigt känna doften av jorden och se den blå himlen. Både Kemals och Sembenes böcker skulle kunna inspirera till målningar!