Taggar

, , , , , , , , ,

Kraftwerk

Nu är det dags för det tredje inlägget om Way Out West 2012 och jag misstänker att det inte blir det sista. Det kan med andra ord hända att jag skriver fler men jag har inte bestämt mig ännu.

Way Out West 2012 hade verkligen tur med vädret och  den tredje dagen blev inget undantag. Klarblå himmel, behaglig temperatur och en svag bris som svalkade när det blev som varmast. På bussresan till Göteborg tjuvlyssnade jag på två tjejers entusiastiska samtal om Kraftwerk och om bandets betydelse för den elektroniska musiken. ”Tänk att de finns här någonstans i Göteborg just nu”, sa den ena och någonstans där började även jag bli förväntansfull.

Den spelning som jag annars såg mest framemot under lördagen var enormt hajpade Frank Ocean. Väl på festivalområdet nåddes jag av nyheten att han ställt in sitt framträdande på Way Out West och även de spelningar som han skulle ha gjort på kommande festivaler i Europa. Nyheten om hans avbokning samt spekulationerna kring hans eventuella ersättare hade tydligen spridit sig på Twitter under lördagsmorgonen.

Min festivallördag inleddes med Frida Hyvönen som dagen till ära klätt sig i sin finaste guldcape. Frida är en artist som jag varit nyfiken på länge så Way Out West kändes som ett perfekt tillfälle att bekanta mig mer med hennes musik. Min första tanke var att hennes röst påminde en del om musikerkollegan Jenny Wilson och men det är nog den enda musikaliska likheten. Frida gav ett avspänt intryck vid sin svarta flygel och bjöd på en kantig humor i mellansnacket som jag uppskattade. Musiken då? Ja, den ska jag definitivt lyssna mer på.

A$AP Rocky kallas för ”den senaste och klarast lysande stjärnan i mixtapemörkret” på Way Out Wests hemsida och huruvida det är sant eller ej är jag fel person att säga. Jag hade inte tänkt besöka spelningen men blev nyfiken efter att ha lyssnat till några festivalbesökares samtal kring rapparen. Publiken var entusiastisk och jag kunde bland annat se att svenske DJ Sleepy stod och lyssnade till de tunga beatsen. Jag rycktes tyvärr aldrig med utan gick vidare till en annan hip-hop spelning.

Nu var det dags för Common och här var det lättare att bli engagerad. Han har släppt sammanlagt nio soloalbum under sina tjugo år i branschen och det märks att han är rutinerad. Publiken bjuds på stor underhållning med break dance, freestyling, medleys av egna hits, covers och samplingar från Lady Gaga. Common bjuder även upp en ung tjej som han tillägnar en av sina kärlekslåtar – all heder åt henne som fann sig bra i uppmärksamheten.

Kvart i sju gick Laleh upp på Azalea-scenen och det är svårt att inte charmas av hennes talang och värme. Sedan hennes medverkan i Så mycket bättre har hon blivit väldigt folkkär och publiken jublar både när hon bjuder på hits och mindre kända låtar. Mellansnacket är, milt uttryckt, spretigt men det är en del av hennes person så det är svårt att kritisera. Jag blev mest berörd av hennes Some Die Young, sannolikt pg a låtens koppling till morden på Utöya. Den framfördes bl a på minnesceremonin i Oslo och har fått stor betydelse för många av de efterlevande.

Vem var det då som fick ersätta Frank Ocean? Jo, det blev Looptroop Rockers som fick den något otacksamma uppgiften. Publiken verkade inte speciellt missnöjd utan dansade till glatt till tonerna av både Looptroop Rockers hit Long Arm Of the Law samt deras covers på Beastie Boys och Gang Starr. De avslöjade även att de arbetar på nytt material som kommer att resultera i ett engelskt och en svenskt album.

Kvällens vånda orsakades av krocken mellan Miike Snow och Mogwai i spelschemat. Jag kom fram till en kompromiss och lyssnade en stund på varje. Mogwais musik är mörk och suggestiv och tilltalar mig något mer än Miike Snow. Det känns dock bittert att jag missade Lykke Lis gästspel på den sistnämnda spelningen.

Mitt Way Out West 2012 avslutades med Kraftwerk. Förväntningarna innan showen satte igång var så påtagliga att man nästan kunde känna dem i luften. Stora delar av publiken hade tagit på sig de 3D-glasögon som delats ut vid entrén och när tonerna till We Are the Robots svävade ut från scenen steg jublet. Jag stod nog för långt bak för att riktigt kunna uppleva effekten av glasögonen men jag har hört att den var riktigt häftig. Det är svårt att sätta ord på de känslor som Kraftwerk väckte inom mig. Jag hade verkligen inte väntat mig att jag skulle reagera som jag gjorde. Musiken gick rakt in i mig och jag kom på mig själv med att lyssna i djup koncentration. För att inte bli för långrandig – nu har jag börjat förstå deras storhet och med tanke på att de bildades på 70-talet så är det ju verkligen på tiden!

Tack Way Out West för tre härliga dagar – jag hoppas att vi ses igen 2013!