Taggar

Florence + the Machine

Nu har jag äntligen smält intrycken någorlunda från Way Out West 2012 och tänkte dela upp dem i några inlägg. Idag är det dags för inlägg nummer ett.

Som jag har längtat efter Way Out West 2012, denna trivsamma festival i vackra Slottsskogen! Nu var det äntligen dags och jag måste erkänna att det pirrade lite i magen redan när jag såg bussen som skulle ta mig till Göteborg.

I Göteborg valde jag spårvagn nummer sex och steg av vid Linnéplatsen som är den närmaste hållplatsen. Det var väldigt lätt att hitta incheckningen och efter att jag fått mitt armband passade jag på att njuta av det underbara sommarvädret. Jag stannade upp en stund för att titta på alla glada festivalbesökare som kom strömmande eller som satt i gräset. En kvinna kom fram till mig och frågade ”Är det fest här idag?” och naturligtvis svarade jag ja!

Jag lyssnade en stund på Nneka innan jag vandrade vidare. Nneka var en helt ny bekantskap för mig och jag vill definitivt höra mer av hennes musik. Dock måste jag säga att även om jag gillade det jag hörde så håller jag inte med dem som jämför henne med sångerskor som Erykah Badu (som jag förövrigt såg på Way Out West 2007).

På Flamingo-scenen var det strax dags för Deportees som bjöd på en väldigt trivsam spelning. En kille jämte mig jämförde dem med ett pojkband och det tycker jag nog är en ganska så orättvis jämförelse. Jag trodde verkligen att jag skulle bli mer imponerad än vad jag blev, eftersom jag gillar deras skivor så mycket. Det kändes som om något fattades men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Nästa akt blev De La Soul och jag lyckades hinna dit precis till när de spelade en av mina favoritlåtar All Good. Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför deras framträdande utan gick dit av ren nyfikenhet. Den amerikanska gruppen räknas ju av många som en av hip-hopens mest betydelsefulla. De bjöd på tunga basgångar, musik som fick det att rycka i dansnerven och de gjorde verkligen sitt yttersta för att få igång publiken. Kanske la de lite för mycket krut på det sistnämnda för det blev lite tjatigt tillslut.

Tio över sju hade en stor publik samlats framför Flamingo-scenen i väntan på Florence + the Machine. Det här var en av anledningarna till att jag längtat efter årets upplaga av festivalen så glädjen var stor när Florence tillslut skred in på scenen. Om De La Soul var dagens partykungar så var Florence definitivt kvällens drottning. Hennes mäktiga röst i kombination med ett starkt låtmaterial imponerade i alla fall på mig.

Återförenade hardcore-bandet Refused blev en positiv överraskning! Jag hade inte tänkt se dem men drogs till spelningen upptäckte att jag gillade dem mer än vad jag hade trott att jag skulle göra. Dennis Lyxzén var verkligen i sitt esse och jisses vilken energi både han och musiken förmedlade.

Krocken mellan The Black Keys och Hot Chip spelningar gav mig verkligen vånda! Vad göra när man vill se två band lika mycket? Jag valde det förstnämnda bandet och jag skäms för att säga att de faktiskt är en ny bekantskap för mig. Deras bluesdoftande rock fick mig i alla fall att vilja höra mer och de är ett av alla band som jag kommer att utforska mer.