Usch, jag är så j-a besviken och sur att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera mina känslor. Way Out West skulle bli den stora musikfesten för mig med god mat, härlig musik, liveframträdanden med spännande artister osv. Men icke.

Jag tog mig dit i fredags och kände hur förväntningarna steg. Väl inne på området imponerades jag av hur mycket proffsigare festivalen kändes än när jag var där 2007. Vi lyssnade på Jens Lekman (trivsam musik), Panda Bear (inte min grej), Paul Weller (helt ok), Beach House (måste utforska dem mer..riktigt spännande), slutet på Wu Tang Clan och så var det äntligen dags för The Soundtrack Of Our Lives… Då känner jag hur ett illamående växer inom mig samt att jag blir kallsvettig och till och med lite yr. Skyndade mig till närmsta toalett men inte hjälpte väl det. Jisses vad jag våndades! Försöka ta sig hem eller stanna och hoppas på att jag skulle bli bättre? Det var ju nu alla de mest spännande artistakterna skulle komma! The National, Iggy & The Stooges, The XX, M.I.A mfl. Insåg tillslut att jag inte hade något val och min stackars pojkvän + hans pappa tvingades hämta mig. Jag tänker inte gå in på några detaljer men jag kan säga så här: magsjukan blev inte bättre. Nuff said.

Idag (lördag) mår jag tack och lov bättre men inte tillräckligt för att åka till festivalen. Jag missar alltså Shout Out Louds, Anna Ternheim, Lykke Li, Håkan Hellström, The Radio Dept, The Chemical Brothers mfl. Anstränger mig för att inte leta upp recensioner men lyckas dåligt. Usch, jag måste försöka förtränga det här för annars så börjar jag nog lipa.😦