Nu är det snart jul och det är inte speciellt mycket att göra på jobbet. Därför har jag en ganska stillsam arbetstakt och låter tankarna vandra. Just nu funderar jag på två saker: varför har jag inga mellanlägen och är det en nackdel eller fördel att det är så för mig? Jag vet inte… På den sistnämnda känner jag att det både kan vara bra och dåligt… att det är positivt och negativt att känna starkt/att vara en känslomänniska.

Det där med att sakna eller ha få mellanlägen gäller flera områden i livet. Jag misstänker att många kan uppfatta mig som sluten och det är inte en egenskap jag vill ha. Eller… integritet är ju bra men i lagom doser om ni fattar. Det känns som att antingen så öppnar jag mig inte alls eller så gör jag det för mycket. För en stund sedan frågade en arbetskamrat hur läget var, vad jag ska göra i jul osv. Eftersom jag tror på ärlighet så kan jag inte säga: ”Jo, det är toppen!” om det inte är det. Jag svarade någorlunda ärligt och nu ångrar jag mig. Andra behöver ju inte tråkas ut med mina problem liksom…man känner ju sig som världens glädjedödare om man börjar prata om dystra saker. Nu menar jag inte att man ska fejka konstant och jag berättar sällan eller aldrig detaljer (när jag väl öppnar mig) men.. som sagt…lagom är väl bäst eller? Äh, jag känner att jag svamlar lite.

And now to something completely different… Jag ska äntligen klippa mig ikväll! Det ska bli så skönt att få en frisyr igen! Min lugg är j-gt lång och håret bara hänger – så nu blir det pimp my Jossan för hela slanten! Leker med tanken att fjäska med pojkvännen så att han färgar mitt hår rött någon gång under juldagarna! Hoppas att färgen jag valt är fin och att den syns på mitt mörka hår. Man vet ju aldrig – ibland när jag färgar så syns det knappt alls och en gång blev det tokrött! Ja ja man ska ju leva lite på kanten av tillvaron ibland.