Jag hade ju lovat mig själv att inte reagera så här. Att jag skulle vara lugn och inte sitta här med fuktiga handflator och en stor klump av ångest i magen. Fan. Har inte gjort något vettigt alls idag – och klockan närmar sig 11.00! Ska hela dagen vara så här? Väntar och väntar. Lyssnar på steg som närmar sig – är det min tur nu? Idag blir alla inkallade till chefen för ”ett enskilt samtal” där ens framtid här på arbetsplatsen avgörs. Vad kommer sägas? Vad bör jag fråga om? Tänk om jag börjar lipa? Tankarna snurrar! Försöker höra mig för och desperat leta information – men utan någon större framgång. Det känns som att vem man än frågar så säger de olika! Det gör mig galen! Så enormt jobbigt att sitta här och vänta. Jag vet ju på sätt och vis vad samtalet kommer att leda till…men ändå.