Igår blev jag tillfrågad om jag fyllt 18 eller ej… ”Eh, ja jag har fyllt 30” blev mitt vilsna svar. Det är mycket som känns skumt med detta… Nummer 1 – inte faan ser jag ut som en 18-åring längre!! Eller? Nummer 2 – jag blev förvånad över min reaktion. Jag kände mig varken sur eller smickrad..bara vilsen. Nummer 3 – bör jag ha passerat den där gränsen då man blir glad över att bli uppfattad som yngre än vad man är (är ju 30 nu)?

Jag tror att jag (sedan rätt länge) lider av en blandning av åldersnoja och åldersvilsenhet (om det nu finns något som kan kallas så). Hur ska man känna sig när man är 30? Vuxen? Är man fortfarande ung? Bör jag känna panik över att jag inte är riktigt mogen för vissa saker (som jag fått för mig att jag bör vara mogen för vid det här laget)? Tja listan kan göras ännu längre.  

Får nog fortsätta fundera över detta och återkomma i ett senare inlägg…