Fan. Är så trött på att vara velig, grubblande och osäker. Vill så gärna bli tryggare i mig själv (åtminstone lite). Är så avundsjuk på folk som liksom passar in överallt, som ger intryck av att vara självsäkra (utan att för den skull vara otrevliga), som kan en massa bra saker….som är smala, snygga, har pengar, gör en massa spännande saker och är allmänt lyckade.. Fuck. Trött på att jag är gnällig, missunnsam och negativ. Har försökt – så länge – att ändra på mig själv. Kanske är det som vissa säger – att det är ett livslångt projekt? Grubblar så mycket att jag tillslut inte orkar göra något konstruktivt av alla tankar. Det är ju jävligt patetiskt. Eller jag kanske överdriver lite…tidigare i veckan vågade jag ju faktiskt ta ett snack med chefen. D e t var ett stort steg för mig. Ah well.

Hatar att jag är så osäker. Vad fn är jag för miffo som mumlar och nästan stammar när jag ska prata med folk (oftast såna som jag sällan eller aldrig snackar med). Är det en träningssak månne? Jag är ju intresserad av andra! Jag vill ju så gärna lära känna folk. Men jag bygger upp så många hinder för mig själv. Hur river jag dem? Vill så förtvivlat gärna få åtminstone någon form av socialt liv. Det har jag kanske…men inte så ofta som jag vill.

Imorgon är det dags för den årliga vårfesten här på jobbet. Töntiga jag kommer vara nervös och bli tjurig över att alla andra är så snygga och roliga. Fan – ni hör ju hur tröttsam jag är! Det är ju fn så mycket bättre att liksom ”glömma” sig själv, slappna av och inte tänka så mycket.