Jag gjorde det! Jag ignorerade min nervositet och mina skräckkänslor och sökte upp min chef! *klappar mig själv på axeln* Det känns bra men jag har fortfarande inte stillat mig. Faan varför är jag så´n här? Innan jag gick dit försökte jag tänka igenom allt jag skulle säga men väl där…krympte jag till lilleputt. Jag fick iallafall fram det jag ville ha sagt (om än något kortare). Fan att jag sa ”jag tycker väl att jag gör ett bra jobb”, skulle ju ha sagt ”jag tycker att jag gör ett bra jobb”. Nåja vi får se om detta samtal leder till något bra och en positiv förändring.

Kanske är det en träningssak men jag är inte van vid att tala för min sak, att hävda att jag har något att erbjuda, att jag skulle vara bra på något sätt. Ville verkligen inte ge ett osäkert och mesigt intryck. Försökte tänka ”men han är ju bara en människa!” och ”du kommer gräma dig som fn om du inte säger vad du tycker”. Det sista verkar funka när jag vill sparka mig själv i häcken. Jag var faktiskt på väg att fega ur – som jag gjort så många gånger förr – men tvingade mig själv att söka upp honom. Fråga – hur lär man sig att låta självsäker och ge ett säkert intryck? Behöver verkligen träna på det. Efteråt var jag tvungen att ringa älsklingen och få lite moraliskt stöd.

Igår slog det mig att vi ska på konsert i nästa vecka! Weeping Willows i Folkets Hus här i Borås. Det ska bli himla skoj!

Ooops nu måste jag fortsätta jobba. Har statistik (över antal utförda jobb) att tänka på.